två månader nu, två månader.  det går inte vidare. jag trampar bara. som alltid med honom så står jag och trampar och varje gång jag tror jag kravlat mig framåt så ler han ett leende som till och med jag ser på avstånd eller syns på en perfekt bild eller skriver någonting till någon som jag önskar vore jag och, varje gång känns det som en jävla implosion. jag orkar inte mer, nu. jag, orkar inte. jag borde vara över nu. jag borde vara över. jag borde vara förbi och jag borde behöva få sluta bry mig nu, det är två månader sedan vi gjorde slut och jag borde vara så mycket längre bort än att jag gråter mig hes pga. en dröm. en dröm. det är en dröm. och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ringa honom. jag ville bara bara bara bara ringa honom. ville höra hans trötta röst och han skulle blåsa bort och plåstra om och det värsta är att jag vet att han skulle ha gjort det, även nu, för skulle jag ringa och ha ont så skulle han - även om han inte ville - bita ihop och vara sockerguld och mjuktuss och säga bra ord och varma varma klappar genom telefonen och  jag skulle snyftandes fråga hurhanmår för jag vill veta det, jag tänker på det hela tiden att, jag undrar hur du mår. jag undrar hur han mår.  han går ut med vänner och han jobbar och han hänger och jag är nöjd, nöjd över att den bästa jag vet verkar leva ett liv som verkar bra.

 och ibland tänker jag att han saknar mig och ofta kommer jag på att det är en simpel lögn för att göra det enklare för mig själv. jag vill så gärna att han saknar mig. vill så gärna så gärna så gärna att han saknar mig. att han minns brasara. och det tror jag. men jag tror inte det är ofta. och jag hoppas väl att det inte är ofta. jag måste ju bara orsaka en massa stress och ångest och dåliga känslor med alla mina patetiska och desperata skrik på hjälp. har jag inte överröst honom med hur otrolig han är så har jag överröst honom med hur otroligt dålig han är. ingenting har ändrat någonting och det slutar alltid med att jag ligger i gruset och ber om ursäkt och, jag vill ju bara ha någonting, vadsomhelst, vill bara höra någonting. du vet, man vet inte ens vad man letar efter. man bara, greppar i halmstrån och kan ingenting annat än att vara en storfetjävlaidiot. men hur gör man då, du vet, jag saknar så jag vaknar av att jag slår handen i väggen efter att ha letat runt runt runt, vill bara hitta hans rygg eller landa med pannan mot hans haka och det känns som om någonting brister i mig då jag skriver det. så enkelt. en så liten och enkel sak att skriva. och det brister i mig. känner hans lukt och minns hans långa armar och hur otroligt trygg jag äntligen fick känna mig hos någon. jag avskyr det här.

det är så ofta jag vet precis varför vi inte är med varandra, till och med då jag tänker att vi är menade för varandra så tänker jag på det, och vet det, så himla ofta. men idag är en sådan dag där jag bara vill ställa oss mot en vägg och skrika. skrika på oss för att han är oförmögen att prata om hur det egentligen är, att han så många gånger vägrade säga att det var fel då jag märkte felen från andra sidan stan. min svartsjuka, min hemska jävla svartsjuka, faktumet att jag inte förstår att även om jag bara menar väl, och bara bara vill visa precis allt, alltid alltid, det blir för mycket. och jag är dumdumdum som tror att, bara för att jag saknat så mycket i mitt liv, jag måste ge ge ge ge ge så personen verkligen förstår och verkligen sådär längstinimärgen-förstår. och ja, det är en fin gest, och den är en fin tanke, men det blir för mycket, jag blir för mycket. och jag vet hur otroligt väl jag menar, att jag bara vill ge värme tusengångerom, men det blir fel. allt jag gör blir fel. och då jag för första gången äntligen är med någon som till stor del ger mig den värmen jag alltid längtat efter, så gjorde jag för mycket. för mycket hela tiden. och värmen svalnade och tog avstånd. och jag greppade i halmstrån. 

vi borde ha gått skilda vägar redan första gången, vi borde ha gått skilda vägar, då. jag visste ju att det var det som krävdes, för honom. för oss också, då. men jag ville, och vill, ingenting hellre än att det skulle fungera. och vi tog det som baddade såren för en stund; varandra. och det var så många sprickor och brister och han hittade aldrig riktigt tillbaks igen och han försökte säga att jagälskardigmed men han menade det inte och tillslut kom smällen som från ingenstans och jag märker hur svårt han måste ha haft det, hur otroligt dåligt det måste ha känts, hur långt det måste ha gått, hur länge han hållt inne på det och, jag känner mig som en idiot. både för att jag försökte och för att jag trodde på oss, jag trodde på oss jag trodde verkligen på att vi skulle klara oss förbi alla knölar. idiot. jag är. och jag saknar honom. vaknar upp och jag saknar honom och jag önskar ingenting hellre än att bara få höra "jag älskar dig!". och telefonen är tyst och jag måste gå upp och vi kommer inte höras och det kanske är för det bästa men, jag vill bara greppa i ett halmstrå. vill bara höra hans trygga röst och låtsas att han tänker på mig med. precis det vill jag. bara ett sista litet halmstrå. visst?