du kallar det efteråt redan. att du vill minnas, så här efteråt. det bra. du vill minnas det bra.
och, jag tror att du vet det med, att det är omöjligt att inte minnas det bra. och om du försöker
intala dig själv någonting annat så tycker jag att du gör en otroligt dum sak. du har tusen kilo
minnen med mig som är bra, många många fler än de dåliga. och jag tycker att du ska ta vara
på det. inte försöka göra det enkelt för dig själv och bara vifta bort det. det spelar ingen roll vad
du gör. jag kommer inte försvinna. jag kommer alltid vara hon som höll runt din rygg och sa att
du är allt, du är allt jag någonsin sagt att du är, allt jag någonsin önskat, du vet..

Hur kan du redan kalla det efteråt när jag står kvar och trampar mig blodig? du minns mig så
sluta försöka glömma när det enda jag gör är att inte ens minnas utan jag är fortfarande mitt i det.
det är inte efteråt för mig. jag kommer aldrig bli en dålig person, även om det skulle göra det enklare
för dig. aldrig någonsin. jag älskar dig. två veckor, efteråt finns inte för mig än. så prata inte om det,
som om minnena redan är det enda som finns, brasomdåliga. vi har precis börjat gå ifrån, även om
du startade tusen år före mig. du minns mig, M. mina blonda lockar på din kudde. ditt täcke i
mitt påslakan. du minns, så tro ingenting annat är du snäll.

431 dagar, du, du, du blev min livstid och
jag har glömt bort hur man andas nu.