FEELS LIKE I'M GOING DOWN

2010-04-05 † 20:25:12

Jag ligger nerslängd i en låda, bortglömd. jag kan inte hjälpa att jag
slänger en tanke på hur många dagar som har gått sedan jag fick möta
solens strålar sist. får jag gissa så är det allt för länge sen, men får jag
hoppas vill jag hoppas på att det va nyss, väldigt nyss. eller väldigt snart.


Och vi tynar sakta men säkert bort båda två, likt snön smälter bort gör vi
detsamma utan att man märker något, ja du vet, innan dagen då man stannar
upp och märker att våren är här. ja vi tynar bort så sakta så sakta att ingen
märker vad som håller på att hända. 17 tillsammans. och jag undrar, kommer
våren hinna komma eller är det någon som stannar upp för en stund, innan
tiden hinner springa iväg? jag kan bara önska att någon snubblar lite klumpigt
för att sedan, kanske bara reser sig upp och kollar bort, med skam i blicken
för sin klumpighet.. eller kanske helt glömmer bort att alla precis har sett
den fina vurpan, för här finns något större att lägga tankarna på, något tyngre..
vi tynar bort mer & mer. fan, vi som en gång va så stora tillsammans, stora
på alla vis, till och med stjärnor inom vissa områden. 

Det är stökigt överallt både här och där, ja du vet. både innanför pannbenet
och lägenhetens väggar. & det verkar alltid gå hand i hand. För när jag lyckas
stöka till det på ena stället dröjer det inte länge innan det speglar av sig på det
andra stället. och jag kommer ihåg några kloka ord från yngre dar, att man kan
spegla hur det ser ut i huvudet på en person genom att kolla på dess skrivbord,
och i mitt fall är hela lägenheten mitt skrivbord.. och det kan nog stämma,
ja troligen stämmer det, ja det stämmer. Mina tankar snurrar ihop och går isär
och jag vet inte. jag vet inte själv vad jag menar med orden som kommer när
jag låter fingrarna vandra över tangentbordet. massa betydelsefulla ord,
men även så obetydliga på samma gång. Och jag borde göra er förvirrade,
för jag gör mig själv förvirrad, och jag kanske borde va glad om ni förstår
någon rad av det jag skriver, för jag bara svamlar. Jag är duktig på att svamla!

Nu funderar jag på att knyta på mig skorna för att göra ett försök att springa
ifrån tankarna, för att sedan avsluta med att slå på en riktig snyft film, för
att skaffa mig en anledning till att låta tårarna rulla för någon minut, som så
många gånger förut. Helst av allt hade jag velat göra det i din famn. din famn,
hur kan det kännas så mycket bättre att gråta ut i din famn istället för att krama
kudde? Ja du vet att jag är sådär galet svag, du vet det jag så hårt försöker dölja
för dig, men jag misslyckas ännu hårdare, jag visar mig alltid svag för dig. bara
dig dig dig. kanske för att de va du som letade rätt på mig och lyfte upp mig när
jag låg där nere på botten av det mörka, ja du vet det där hemska svarta. eller
kanske för den där känslan av styrka jag känner inom mig efter några tårar,
eller flera, i din famn. min trygga famn.

du vet, det är väldigt lätt att svamla när allt snurrar ihop sig och slår knut på sig själv,
när man inte kan urskilja vad som hör hemma vart.



det enda jag behövde viftades bort som fånigt.




Kommentarer
Postat av: Anonym

du använder väldigt vackra metaforer ibland! = )

2010-04-08 @ 11:18:46
Postat av: Sara

sv: tack tack anonym :)

2010-04-09 @ 01:06:00
URL: http://ikill3dbarbie.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0