Att gå skilda vägar, jag skulle vilja säga att det är ungefär som ett myggbett. Man hinner aldrig med att se myggan & när man väl upptäcker bettet är det redan försent. Det kliar, men man lägger inte märke till att det växer som en satans tumör, och det kliar det kliar såinihelvete, för att sedan bli bortglömt. & då känns allt bra igen, för bettet är bortglömt, som om det aldrig fanns.

Men när han en dag kommer hem från sin bror och han inte kysser dig det första han gör när han kommer hem, nej han säger istället "men kan du flytta på dig" och så går han förbi dig som om du vore en skyltdocka. Han går in till sovrummet och packar upp väskan, medan du tålmodigt står bredvid & väntar på att väskan ska bli uppackad, du står där och väntar så ni kan bädda ner er i sängen och pussas tills ni somnar tätt intill varandra. Då är tumören redan för stor, det är redan för sent. 

När jag och mitt ex gjorde slut, det känns ibland som flera år sen men ibland som igår, hade vi redan låtit vårat förhållande gå över i något trasigt och bleknande. Och när han skulle ta sönder allting förstod jag vad som skulle hända, "Du vill göra slut eller hur?" Båda visste nog redan att det var över, även fast jag inte ville erkänna det. Och man gråter, man gråter för att man inte kan laga det längre. Och man tänker att man älskar varandra, att man vill älska varandra. Att man inte kan vara ensam, det är en omöjlighet. Och sen ligger man ner i sängen mittemot varandra och allting känns bara fel. Och man gråter och man somnar & vaknar och gråter igen. 

Och när jag stänger igen dörren morgonen därpå, faller jag ihop i en liten liten hög på golvet. Ligger där på hallgolvet i fosterställning, i något som känns som en evighet. Det är nu man måste hitta ork. 

Man måste orka resa sig. Man måste orka ta upp telefonen och ringa en vän som säger att det här klarar du. Vi klarar det här tillsammans. Och jag hade en sådan vän. Och tillsammans började vi hitta på nya saker. Saker man inte har tillträde till när man är i ett förhållande. Vi tillbringade varje lördagsnatt i mörka rum i olika delar av stan. Jag festade tills jag inte kunde stå på mina ben. Kysste pojkar, hamnade på efterfester, dansade längs gatorna. Kände mig yr, hög och tom. Ja, tom, för så känns det först. 

och med min ork och en hjälpande hand från mina vänner tog jag mig upp på benen igen, tills de där orden lämnade hans mun, de där orden jag hade svårt att smälta. " Sara, Jag har träffat någon."

Och efter det lät jag musiken skrika ut ur mina högtalare, hämtade en ölburk under slasken och mina cigaretter ur min jackficka. Sedan satta jag mig i köket under fläkten och rökte tio cigaretter på raken. Blundade, bet mig så hårt i läppen att det började blöda. Och plötsligt kändes allt bara så på låtsas. Vadå träffat någon? Vi ska ju vara tillsammans. Det här är ju bara en liten (lång) paus tills vi ses igen. 

Och sedan grät jag i två veckor. Jag vaknade av att jag grät, jag fylle-ringde honom och grät, jag grät mig till sömns, grät framför hans facebook, i sängen, framför tv:n & på pallen i köket. 

när jag slutat gråta kändes hjärtat bara ihåligt.
Jag fikade med en vän och jag sa till henne att tänk om det aldrig går över då? tänk om jag dör så här, olycklig och ensam? Och hon sa att det är inte så. det kommer att gå över. Men det kändes inte alls så. Det här skulle aldrig gå över. Och jag tänkte att okej, jag får väl ta det. Jag får leva med att vara olycklig i resten av mitt liv. Och så kände jag länge, länge länge länge. Och det var en känsla jag lärde mig att acceptera, att alla pojkar var lite sämre än honom.  

Och tiden gick och det blev andra årstider. En dag hörde jag av mig, jag åkte dit på förfest, drack öl tillsammans, eller i alla fall under samma tak, vi var ju vänner nu. Jag satt först hemma och drack en öl för att våga och tänkte att det här klarar jag, men när jag träffade honom var det inte han jag träffade. Det var inte han. 

Och det var då det slog mig, att accepterandet var ett sätt för kroppen att orka gå vidare. Och utan att jag hade märkt det så hade det slutat göra ont. Och jag tänkte på vad min vän sa till mig dagen efter han hade gjort slut. "Sara, du kommer inte dö. För du vet, människans grundinstinkt är att överleva. och du kommer också att göra det. För att du måste." Och det är inte svårare än så. Kärleken är flyktig. Kanske det finaste som finns och det vackraste som uppfunnits. Men det betyder inte att man inte kan återuppleva det. 

Att göra slut handlar om mod, att komma över handlar om ork. Nu är han som ett fint litet minne i mitt hjärta. Mikael. Och jag tänker på en artonårig Sara och jag vet att han passade perfekt för just henne. Men inte för mig. Inte nu. 

Det är min historia om att gå skilda vägar.