Det är alldeles för enkelt att lura fram den där känslan inom sig när man inte vill göra annat än att slå sönder någonting, allting. Men allt för sällan finns det någontig att offra för sitt raseriutbrott, mer än själen då vill säga, själen får allt för ofta ta stryk den ite förtjänar. För du vet, själen går ju aldrig sönder, på riktigt du vet. Det kanske ser ut som att själen kan ta all stryk i världen, men den blir aldrig densamma. Men när du har misshandlat själen gång på gång på gång, ja du vet så mycket att den blir sådär trasigt grå och smärtorna inombords blir för stora för att kunna kontrollers, vad gör du då?

Ännu en gång måste man hitta någonting nytt att slå sönder. och vad värderar du högst, de där snygga skorna du älskar eller den äckliga kropp du vistas i? Det går fort & lite för enkelt att överväga i tankarna & skorna står orörda i skohyllan, ännu en gång. För du vet, tiden läker alla sår, är det inte så ni brukar säga? Men alla avtryck som rakbladen lämnar efter sig i form av bleka ärr på din sköra handled, vem bryr sig om dem? Ingen vill veta av dem eller veta varför dom pryder din handled. För ingen kommer hjälpa dig bära din börda i en värld av egoister där allt kretsar kring ideal, makt och pengar.

Vem är skyldig för att ha rövat bort kärleken från vårat trasiga samhälle? Ett samhälle där ingen kommer se dig i ögonen och kyssa dina ärr som du själv har orsakat.