Varför ska han vara så svår att stå emot när han säger; ska vi gå hem till dig och sova?
Eller när man full & ensam ringer och frågar om han vill komma hit och sova, du vet när
han tar cykeln och är här på nolltid, sådär så man blir så förvånad att man inte ens är
kapabel till att krama honom eftersom man inte hunnit med att vifta bort nervositeten.
Varför ska det vara så svårt när man inte vill någonting hellre än att ge honom en puss,
bara en liten du vet, men man är så rädd för att göra fel så istället blir man generad av
bara tanken och vänder sig bort, bara över att man vill ge honom en liten liten puss, inte
ens en kyss. Varför ska det vara så svårt när han inte är här och man känner sig nere
efter ett uteblivet svar på ett löjligt sms man skickar ihopp om.. ja ihopp om vad?
Och det är så svårt för att han är just så svår som bara han kan vara.

Och det svåraste är att jag inte vet om jag har haft honom på riktigt, jaduvet helhjärtat,
här bredvid mig, i min säng.