Känner att jag måste skriva av mig allt som finns i huvudet, men direkt jag låter mina fingrar
vandra över tangenterna blir det bara felfelfel! Och helt plötsligt känner jag mig bara tom,
ja du vet ihålig och vilsen.

Det som nyss kändes så rätt känns nu mer fel än någonsin. Det beslutet jag har fruktat för
i över en vecka nu, känns mer skrämmande än tidigare och det finns ingen som kan rädda
mig och blåsa bort det onda. 

Det är dags för mig att någon gång få känna mig tillräcklig, känna att jag duger precis som jag är.
Det är allt jag begär..

Jag vill gå ur det här mer rakryggad än någonsin och lova mig själv att aldirg mer vända om.
Men jag är rädd att jag inte kan lita på mig själv till 100%, tyvärr. men jag ska försöka mer än
vad jag någonsin har gjort förut, jag ska låtsas tro på mig själv så mycket att jag till slut lurar mig
själv och även ni andra som aldrig har trott på mig! Jag kommer klara det!

Och jag hatar hur jag tittar på dig.
Som om jag aldrig vill släppa dig.
Hur kan jag ha missat att jag bara håller fast vid luft?