People cry, not because they're week, it's because they've been strong for too long.

Jag tror att jag har valt nått som inte gör mig väl,
och om du inte saknar mig så har du dina skäl.

..i would say heart, but my butt is bigger!

för jag är hon som står bakom ryggen och tar emot då han faller,
och aldrig hon som han står ansikte mot ansikte med.

med för många drinkar i blodet, låste jag in förståndet för en natt och lät dig komma nära &
du våldtog mitt hjärta ännu en gång den natten. Jag var beredd på vad som skulle ske men
jag klarade inte av att reagera.

(och jag vill bara tvätta bort minnet av dig.)

Det är när man är som mest ensam som man behöver någon tätt intill,
men istället gör du mig ensamast i världen med din falska närvaro.
allt vi gör är att vi fortsätter skada oss själva och varandra,
är det verkligen så vi vill ha det? 

& för allt, har jag förlåtit dig. Men jag förlåter aldrig mig själv. Någonsin.

jag kommer vara ensam på tolvslaget
jag kommer vara ensam på tolvslaget
jag kommer vara helt ensam på tolvslaget

Orden ekar i mitt huvud.

Vi är nog ganska lika egentligen, han och jag. Det som i själva verket skiljer oss mest åt
är nog att han är brunhårig och jag blond. Han är tjugofem centimeter längre, har mer klass
och så är han hel inuti. Och jag, jag hänger krampaktigt fast i de lösa trådarna, försöker
förgäves pussla ihop bitarna av mig själv.

jag kommer ihåg när du brukade ta mig i din famn, pussa mig i pannan och säga här är du trygg,
här kan ingen skada dig. Och jag tänkte tyst att du hade rätt, där kunde ingen skada mig. Förutom du.

det går aldrig att sopa små problem under mattan,
för nästa gång man kollar så har dom fan både vuxit och förökat sig!

Jag lät mitt hjärta slå lite hårdare, lite extra för någon annan, en liten liten stund, 
bara för att hjärtat kände sig så ensamt. Det var dumt och bröt oss båda ännu mer itu.

& det gjorde bara hjärtat ännu mer ensamt.

Jag tycker om mina vänner, även om det inte alltid verkar så.
Men att känna sig utanför tillsammans med sina vänner ger bara
en sådan ångest som känns i varenda liten blodcell, varje hårstrå
och varje hjärtslag. Även de nätter då jag sover tillsammans
med honom så känns det. Den finns alltid där, ensamheten.
Mina vänner säger hela tiden att jag är så stark och driven
som person, men jag har aldrig känt mig så.
Jag har alltid känt mig svag.

Jag skulle vilja starta om systemet,
Ctrl + alt och sen delete!
Och slänga bort den del av mig
som inte längre verkar höra hit.

Man kan täcka allt så bra idag. Jag kan få mina svarta ringar att försvinna med ett penseldrag,
jag kan låtsas att hjärtat är helt genom att forma läppen till ett något utdraget u, jag kan dölja
 tröttheten med en kopp kaffe. Man kan lura verkligheten att man lever i drömmen.

trots det ska jag dricka öl ikväll
och försöka vara glad.

jag är ett känslomässigt vrak
som längtar fel, men vem är inte det?