SAKNAD
Saknar min gosefis & sis nått enormt! ♥
REN LYCKA
På riktigt, rakt igenom, i hjärtat, i själen, överallt.
Någon dag ska jag beskriva allting så mycket utförligare,
men nu ska jag försöka att sova. Godnatt!
STORA PROBLEM I EN LITEN HJÄRNA
för jag har inget att leverera just nu, känner mig helt tom på ord.
fingrarna har tappat förmågan att dansa över tangentbordet.
felsteg på felsteg på felsteg. ja du vet.
saknar förmågan för en stund.
TODAY MY TEARS COMES FROM THE RIGHT EYE
I HOPE THAT YOU'RE ALWAYS HAPPY LIKE WE WERE
Men när han en dag kommer hem från sin bror och han inte kysser dig det första han gör när han kommer hem, nej han säger istället "men kan du flytta på dig" och så går han förbi dig som om du vore en skyltdocka. Han går in till sovrummet och packar upp väskan, medan du tålmodigt står bredvid & väntar på att väskan ska bli uppackad, du står där och väntar så ni kan bädda ner er i sängen och pussas tills ni somnar tätt intill varandra. Då är tumören redan för stor, det är redan för sent.
När jag och mitt ex gjorde slut, det känns ibland som flera år sen men ibland som igår, hade vi redan låtit vårat förhållande gå över i något trasigt och bleknande. Och när han skulle ta sönder allting förstod jag vad som skulle hända, "Du vill göra slut eller hur?" Båda visste nog redan att det var över, även fast jag inte ville erkänna det. Och man gråter, man gråter för att man inte kan laga det längre. Och man tänker att man älskar varandra, att man vill älska varandra. Att man inte kan vara ensam, det är en omöjlighet. Och sen ligger man ner i sängen mittemot varandra och allting känns bara fel. Och man gråter och man somnar & vaknar och gråter igen.
Och när jag stänger igen dörren morgonen därpå, faller jag ihop i en liten liten hög på golvet. Ligger där på hallgolvet i fosterställning, i något som känns som en evighet. Det är nu man måste hitta ork.
Man måste orka resa sig. Man måste orka ta upp telefonen och ringa en vän som säger att det här klarar du. Vi klarar det här tillsammans. Och jag hade en sådan vän. Och tillsammans började vi hitta på nya saker. Saker man inte har tillträde till när man är i ett förhållande. Vi tillbringade varje lördagsnatt i mörka rum i olika delar av stan. Jag festade tills jag inte kunde stå på mina ben. Kysste pojkar, hamnade på efterfester, dansade längs gatorna. Kände mig yr, hög och tom. Ja, tom, för så känns det först.
och med min ork och en hjälpande hand från mina vänner tog jag mig upp på benen igen, tills de där orden lämnade hans mun, de där orden jag hade svårt att smälta. " Sara, Jag har träffat någon."
Och efter det lät jag musiken skrika ut ur mina högtalare, hämtade en ölburk under slasken och mina cigaretter ur min jackficka. Sedan satta jag mig i köket under fläkten och rökte tio cigaretter på raken. Blundade, bet mig så hårt i läppen att det började blöda. Och plötsligt kändes allt bara så på låtsas. Vadå träffat någon? Vi ska ju vara tillsammans. Det här är ju bara en liten (lång) paus tills vi ses igen.
Och sedan grät jag i två veckor. Jag vaknade av att jag grät, jag fylle-ringde honom och grät, jag grät mig till sömns, grät framför hans facebook, i sängen, framför tv:n & på pallen i köket.
när jag slutat gråta kändes hjärtat bara ihåligt.
Jag fikade med en vän och jag sa till henne att tänk om det aldrig går över då? tänk om jag dör så här, olycklig och ensam? Och hon sa att det är inte så. det kommer att gå över. Men det kändes inte alls så. Det här skulle aldrig gå över. Och jag tänkte att okej, jag får väl ta det. Jag får leva med att vara olycklig i resten av mitt liv. Och så kände jag länge, länge länge länge. Och det var en känsla jag lärde mig att acceptera, att alla pojkar var lite sämre än honom.
Och tiden gick och det blev andra årstider. En dag hörde jag av mig, jag åkte dit på förfest, drack öl tillsammans, eller i alla fall under samma tak, vi var ju vänner nu. Jag satt först hemma och drack en öl för att våga och tänkte att det här klarar jag, men när jag träffade honom var det inte han jag träffade. Det var inte han.
Och det var då det slog mig, att accepterandet var ett sätt för kroppen att orka gå vidare. Och utan att jag hade märkt det så hade det slutat göra ont. Och jag tänkte på vad min vän sa till mig dagen efter han hade gjort slut. "Sara, du kommer inte dö. För du vet, människans grundinstinkt är att överleva. och du kommer också att göra det. För att du måste." Och det är inte svårare än så. Kärleken är flyktig. Kanske det finaste som finns och det vackraste som uppfunnits. Men det betyder inte att man inte kan återuppleva det.
Att göra slut handlar om mod, att komma över handlar om ork. Nu är han som ett fint litet minne i mitt hjärta. Mikael. Och jag tänker på en artonårig Sara och jag vet att han passade perfekt för just henne. Men inte för mig. Inte nu.
Det är min historia om att gå skilda vägar.
BÄSTA PÅ LÄNGE ♥
Fina vänner, god mat, kall öl och härligt väder
& jag får inte glömma att nämna alla ärliga skratt,
de som får värmen att sprida sig i hela kroppen
& JORDEN DEN SNURRAR ÄNNU ETT VARV
jag vill beröra, jag vill att du ska känna mina ord ända in i ryggmärgen.
även fast jag kanske inte lyckas lika bra som jag hoppas & vill, men kanske berör
dig lite lite, du vet bara kittlar lite på ytan, är det aldrig fel att få lite bekräftelse,
uppskattning eller bara ett litet livstecken i form av en kommentar. Någonting
som visar mig att det är fler än sis som läser mina ord på skärmen..
& jag kan lova, jag ska kämpa för att någon gång lyckas beröra dig på djupet!
jag vill att mina ord ska kännas på både gott och ont, gå från tomma ord till
någonting som känns djupt djupt där inne.. någon gång
vågar man fråga vilka ni är som lägger nån minut på att titta (läsa) lite i smyg?
SARA DANIELSSON, LITE UNDER YTAN
Satt och funderade lite då tanken slog mig; vem är jag? ja du vet, på djupet. Det är svårt att
bedömma vem man är när man inte har sett sig själv genom någon annans ögon, men om jag
ska utgå ifrån vad jag har fått höra av andra, så har folk sagt att jag är; en blandning av galen
och tystlåten, att jag bär på mer känslor än vad många andra gör, envis på både gott och ont &
att jag ser på världen med lite mer empati i ögonen än de flesta andra.
Jag har redan hunnit med att känna på käftsmällarna livet kan ge en & det har nog satt sina spår.
Jag är skör men stark på samma gång, jag har lätt för att gå sönder men ger aldrig upp. Trots att
min kämparglöd för det mesta ser ut att ha slocknat, finns det alltid där inuti någonstans. Jag har
ofta tänkt: "Nu ger jag upp" men jag finns ju faktiskt kvar här än i dag.
Jag har svårt att lita på människor och för det mesta även på mig själv.
Min pappa är min räddare i nöden, min bästa och finaste vän, han är bra på att blåsa lite mer liv i
kämparglöden & får mig att känna mig mer levande för en stund, precis vad som behövs för att
jag inte ska ge upp. Han vet allt utan att veta någonting.
Ibland känns det som om jag tappar bort mig själv lite när jag umgås med mina vänner flera dagar
i rad. (tro inte jag inte tycker om att umgås med er, för jag älskar det & er.) Då måste jag stanna i
min lägenhet, dra ner persiennerna, vara tyst, skriva lite och kolla på film en hel dag. Sen är allt
bra igen.
"Du kanske inte vet vem du är just nu, eller var du kommer befinna dig om ett år, inte ens om du
kommer finnas, men jag vet! du är ju vacker och energin sprudlar om dig de stunder du vågar visa
vem som finns under ytan. Jag ser att du har har blivit sårad och är rädd som ett litet barn. Men en
dag kommer du vara starkare än alla runt omkring dig, det kan jag lova dig! Du har sett det svarta
och tagit dig upp ur det. & jag kan se att du håller på att bygga upp någonting riktigt bra här. Om
några år när jag ser dig på tvn, kan jag stolt säga; hon gick hos mig! och då måste du skicka ett
vykort med en autograf & ett litet tack." - En hjälpande hand.
(clowner och fiskmåsar kan få mig att gråta och skaka som ett asplöv.)
ETT STYRKEPROV I MOTVIND
vi konstaterade att alla förhållanden går sönder, alla går
för ingenting varar förevigt, allt dör till slut, som vi alla förr eller
& framför allt; man måste vara två om det!
man kan aldrig dansa ensam i en vals som är menad för två!
PRECIS INNAN SÖMN, PRECIS INNAN DRÖM
Jag spenderade natten till idag med att inledningsvis gråta ut allt som jag kämpat med
och byggt upp under flera veckors tid för att sedan sakna pappa något så fruktansvärt
och ha en hemsk hemlängtan. Igår kom biverkningarna av att fly från sig själv. Man
kan aldrig gömma sig för sig själv, till slut kommer allt tillbaka till en.
Det spelar ingen roll om man har paraply när det regnar, man blir blöt ändå.
LIFE
LASSE LINDH - F
du var hård och vass på ytan men någonting i ögonvrån högg tag och vi bytte
rum och musik och med kläderna på under täcket, drack vi dålig sprit och all
din yta rann av och du var
Så jävla vacker då och allting som vi sa, kändes som ingen annan sagt före oss.
Och så lätt som allt kändes då känns det sällan nu, och ibland så undrar jag vad
som hänt om jag ringt
Så ett artigt farväl på en historia som aldrig började, och tillbaks i mitt liv,
tänkte jag inte mer på dig än ibland när jag bläddrade förbi ditt nummer.
Men så sprang jag in i din vän från den där festen för så länge sedan och jag
frågade hur det var med dig, du som var
Så jävla vacker då och allting som vi sa, kändes som ingen annan sagt före oss.
Och så lätt som allt kändes då känns det sällan nu, och ibland så undrar jag vad
som hänt om jag ringt
Och din vän hon sa "Har du inte hört? Hon balanserade på en bro och föll i och
vattnet var kallt, det var flera år sedan nu. Men bara så du vet pratade hon om
dig ibland." Och jag började gråta som ett fån, för jag visste, jag mindes, jag
mindes att hon var
Så jävla vacker då och allting som vi sa, kändes som ingen annan sagt före oss.
Och så lätt som allt kändes då känns det sällan nu, och ibland så undrar jag vad
som hänt om jag ringt
VAR DET DU ELLER JAG?
har nu försvunnit
in i någon slags dimma
där jag inte existerar eller syns
det kanske är synd
eller så var det jag som försvann
det kanske är synd det med
HEMKLICKAT FRÅN NELLY.COM
Har klickat hem lite kläder från nelly,com, bland annat dessa två!
JAG BLUNDAR I EN FRUSEN TYST MINUT
Är sjukt avis på mamma & lilsis som är på kreta och har det gött just nu!
Det är galet hur pepp jag är på marmaris i augusti, dock känns det alldeles
SOME WORDS ARE BEST UNSPOKEN
Jag & Lina igår när vi va ute och gick.
Är grymt sugen att ut och gå nu när solen tittar fram igen,
dock jobbar bästa sällskapet, så får nog tvinga med henne
i morgon istället om det är fint väder!
Sitter just nu och försöker plugga, dock går de inge vidare.
Har redan hunnit somna två gånger, jag förstår inte hur jag
lyckas. Ska nog fixa lite mat så kanske risken för att somna
igen inte är riktigt lika stor..
UP ALL NIGHT, GOT DEMONS TO FIGHT
I NEVER MENT TO START A WAR
nere, less, sprallig & glad, ja du vet allt på samma gång & det trasslar ihop sig som tovigt
hår och jag blir förvirrad.. och du vet, jag gillar ju inte ens tovigt hår.. svammel svammel
Och jag försöker för allt i världen att fokusera på det positiva, men det negativa ska gång
på gång envisas med att ge mig en klump i magen. sen blir det tacosås av hela skiten!
Det är lite för enkelt att ta till flykten in i duschen där ingen ser dina tårar
och dina snyftningar överröstas av ljudet från vattnet som når golvet.
MITT I ALLT SÅ SKA MAN RÄCKA TILL
VÅRMYYYS
Nu drar jag till Bejjan och myser i solen! :)
REAL LOVE
NYA FRILLAN ♥
Eftersom de bara va Lilsis som förstod att jag va oseriös med förra bilden kommer här bilder på riktiga frillan!
FRISÖRBESÖK + MIDDAG MED BÄSTA VÄNNEN
Före det var det frisören som gällde och jag kan inte annat
än att säga att jag är sjukt nöjd med nya frillan!
JOBBIGA MÅNDAG
NYGADDAD
tänkte jag slänger upp en bild på nya tatueringen även fast den är röd och svullen.
TAKE ME TO THE PLACE I LOVE
Just nu skulle jag kunna varit nere på hagård och levt livet,
men istället ligger jag nerbäddad i sängen med hög feber.
Känns rätt bittert kan jag lova, fan jag saknar er!
Om en halvtimme kommer mamma och hämtar mig,
blir att dra till Mora och bli lite ompysslad, Puss ♥
"TV-KÄNDIS FÖR FAN"
Fy fan va pinsamt! och självklart såg man ut som en tjock skabbräv också.
Men va fan, som mamma skulle ha sagt, man ska hinna med så mycket som möjligt i livet!
Och nu kan jag bara konstatera att jag inte ska jobba med tv! haha
FEELS LIKE I'M GOING DOWN
Jag ligger nerslängd i en låda, bortglömd. jag kan inte hjälpa att jag
slänger en tanke på hur många dagar som har gått sedan jag fick möta
solens strålar sist. får jag gissa så är det allt för länge sen, men får jag
hoppas vill jag hoppas på att det va nyss, väldigt nyss. eller väldigt snart.
Och vi tynar sakta men säkert bort båda två, likt snön smälter bort gör vi
detsamma utan att man märker något, ja du vet, innan dagen då man stannar
upp och märker att våren är här. ja vi tynar bort så sakta så sakta att ingen
märker vad som håller på att hända. 17 tillsammans. och jag undrar, kommer
våren hinna komma eller är det någon som stannar upp för en stund, innan
tiden hinner springa iväg? jag kan bara önska att någon snubblar lite klumpigt
för att sedan, kanske bara reser sig upp och kollar bort, med skam i blicken
för sin klumpighet.. eller kanske helt glömmer bort att alla precis har sett
den fina vurpan, för här finns något större att lägga tankarna på, något tyngre..
vi tynar bort mer & mer. fan, vi som en gång va så stora tillsammans, stora
på alla vis, till och med stjärnor inom vissa områden.
Det är stökigt överallt både här och där, ja du vet. både innanför pannbenet
Nu funderar jag på att knyta på mig skorna för att göra ett försök att springa
du vet, det är väldigt lätt att svamla när allt snurrar ihop sig och slår knut på sig själv,
det enda jag behövde viftades bort som fånigt.
