skrollar mig genom meterlånga samtal om fåniga ämnen som rör en på djupet.
han har liksom snuddat något, du vet, liksom varit nära det värsta och insett det bästa.
eller kanske varit nära det bästa och insett det värsta.

vilket som, så har han någonting. glimten i ögat, liksom.
det där som känns lite som om någonting flimrar och blixtrar då man ser personen. 
och jag känner honom inte, alls. så klart. men han känns genuin. med snuddandet.

och aldrig är det annat än givande, då vi pratar.

och han säger att jag kan ringa sen om jag vill,
ja men då jag berättar om dålig dag och jag säger nej tack men tack.
och han förklarar fint att jag inte behöver vara rädd för att ringa.
och jag vet att han menar det och det är fint.