Ligger på soffan och funderar lite över livet. Alla minnen man har efter allt kul man har upplevt & de minnen från jobbiga tider som man mer och mer försöker blockera. Vad man har gått miste om här i livet och vad man skulle gjort annorlunda om man fick en andra chans. Tänk om man skulle få en andra chans för att ändra på saker och ting, vad skulle du då ändra?


Slänger in en kass mobilbild på Millicent och Champis,
bara för att jag saknar alla på hagård allt för mycket!


Pusshej ♥

Det är alltid lika kul att höra när hon berättar när hon tog din oskuld,
va är de för fel på vissa människor? jag står gärna över den informationen!

 två månader nu, två månader.  det går inte vidare. jag trampar bara. som alltid med honom så står jag och trampar och varje gång jag tror jag kravlat mig framåt så ler han ett leende som till och med jag ser på avstånd eller syns på en perfekt bild eller skriver någonting till någon som jag önskar vore jag och, varje gång känns det som en jävla implosion. jag orkar inte mer, nu. jag, orkar inte. jag borde vara över nu. jag borde vara över. jag borde vara förbi och jag borde behöva få sluta bry mig nu, det är två månader sedan vi gjorde slut och jag borde vara så mycket längre bort än att jag gråter mig hes pga. en dröm. en dröm. det är en dröm. och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ringa honom. jag ville bara bara bara bara ringa honom. ville höra hans trötta röst och han skulle blåsa bort och plåstra om och det värsta är att jag vet att han skulle ha gjort det, även nu, för skulle jag ringa och ha ont så skulle han - även om han inte ville - bita ihop och vara sockerguld och mjuktuss och säga bra ord och varma varma klappar genom telefonen och  jag skulle snyftandes fråga hurhanmår för jag vill veta det, jag tänker på det hela tiden att, jag undrar hur du mår. jag undrar hur han mår.  han går ut med vänner och han jobbar och han hänger och jag är nöjd, nöjd över att den bästa jag vet verkar leva ett liv som verkar bra.

 och ibland tänker jag att han saknar mig och ofta kommer jag på att det är en simpel lögn för att göra det enklare för mig själv. jag vill så gärna att han saknar mig. vill så gärna så gärna så gärna att han saknar mig. att han minns brasara. och det tror jag. men jag tror inte det är ofta. och jag hoppas väl att det inte är ofta. jag måste ju bara orsaka en massa stress och ångest och dåliga känslor med alla mina patetiska och desperata skrik på hjälp. har jag inte överröst honom med hur otrolig han är så har jag överröst honom med hur otroligt dålig han är. ingenting har ändrat någonting och det slutar alltid med att jag ligger i gruset och ber om ursäkt och, jag vill ju bara ha någonting, vadsomhelst, vill bara höra någonting. du vet, man vet inte ens vad man letar efter. man bara, greppar i halmstrån och kan ingenting annat än att vara en storfetjävlaidiot. men hur gör man då, du vet, jag saknar så jag vaknar av att jag slår handen i väggen efter att ha letat runt runt runt, vill bara hitta hans rygg eller landa med pannan mot hans haka och det känns som om någonting brister i mig då jag skriver det. så enkelt. en så liten och enkel sak att skriva. och det brister i mig. känner hans lukt och minns hans långa armar och hur otroligt trygg jag äntligen fick känna mig hos någon. jag avskyr det här.

det är så ofta jag vet precis varför vi inte är med varandra, till och med då jag tänker att vi är menade för varandra så tänker jag på det, och vet det, så himla ofta. men idag är en sådan dag där jag bara vill ställa oss mot en vägg och skrika. skrika på oss för att han är oförmögen att prata om hur det egentligen är, att han så många gånger vägrade säga att det var fel då jag märkte felen från andra sidan stan. min svartsjuka, min hemska jävla svartsjuka, faktumet att jag inte förstår att även om jag bara menar väl, och bara bara vill visa precis allt, alltid alltid, det blir för mycket. och jag är dumdumdum som tror att, bara för att jag saknat så mycket i mitt liv, jag måste ge ge ge ge ge så personen verkligen förstår och verkligen sådär längstinimärgen-förstår. och ja, det är en fin gest, och den är en fin tanke, men det blir för mycket, jag blir för mycket. och jag vet hur otroligt väl jag menar, att jag bara vill ge värme tusengångerom, men det blir fel. allt jag gör blir fel. och då jag för första gången äntligen är med någon som till stor del ger mig den värmen jag alltid längtat efter, så gjorde jag för mycket. för mycket hela tiden. och värmen svalnade och tog avstånd. och jag greppade i halmstrån. 

vi borde ha gått skilda vägar redan första gången, vi borde ha gått skilda vägar, då. jag visste ju att det var det som krävdes, för honom. för oss också, då. men jag ville, och vill, ingenting hellre än att det skulle fungera. och vi tog det som baddade såren för en stund; varandra. och det var så många sprickor och brister och han hittade aldrig riktigt tillbaks igen och han försökte säga att jagälskardigmed men han menade det inte och tillslut kom smällen som från ingenstans och jag märker hur svårt han måste ha haft det, hur otroligt dåligt det måste ha känts, hur långt det måste ha gått, hur länge han hållt inne på det och, jag känner mig som en idiot. både för att jag försökte och för att jag trodde på oss, jag trodde på oss jag trodde verkligen på att vi skulle klara oss förbi alla knölar. idiot. jag är. och jag saknar honom. vaknar upp och jag saknar honom och jag önskar ingenting hellre än att bara få höra "jag älskar dig!". och telefonen är tyst och jag måste gå upp och vi kommer inte höras och det kanske är för det bästa men, jag vill bara greppa i ett halmstrå. vill bara höra hans trygga röst och låtsas att han tänker på mig med. precis det vill jag. bara ett sista litet halmstrå. visst?

I GAVE YOU ALL han sjunger att igaveyouall liksom skriker fram det,
i gave you all och jag vet att jag gjorde precis det. både gave you all
och skrek fram det och, det var inte det att det inte räckte, jag var
aldrig för lite utan det var precis så där tvärt om. i gave you all och det
var alldeles för mycket och igår glömde jag att vara snäll mot mig själv.
saknade mig till sömns. idag är det en ny dag och jag försöker desperat
sminka mig fin känna mig fin känna mig bra men jag minns precis hur
det värkte igår hur min kropp värkte igår hur jag saknade dig så otroligt
och jag kan inte kan inte förstår hur jag fortfarande känner som jag
gör. det borde vara borta nu och ibland är det, ja alltså borta. ibland är
det borta. i flera timmar, till och med, inte ens bara sekunder utan timmar.
i flera timmar, ibland. Varför är jag kapabel till att sakna så här och ha
dessa otroliga krämpor varför, varför, varför blev jag den som kände
mest och du den som gick. jag hoppasönskartänkarkänner att jag vill,
vill, vill att du ska vakna upp någon dag och bara känna aj aj aj. bara
känna aj över att hon eller någon ligger i sängen intill och inte jag.
aldrig jag.



idag är en sån dag. en sån dag där jag bara önskar att du kunde komma
och ge mig en kram, säga schh sara, det kommer bli bra. schh.

Allt är som det är, men inget är som det borde.
Jag tänker på dina val, dina känslor, dina bra
sidor och de få dåliga. Jag tänker på digdigdig!

Jag borde inte visa mig svag, men det gör jag.
Lite sömn på det här så känns allt bättre! I promise!

I natt drömde jag att du kom och kröp ner bredvid mig, men i själva verket låg du hemma i din säng med henne bredvid dig. Men jag hänger inte läpp för det, för du förtjänar inte mina tårar, jag vet inte änns om jag vill vara kompis med dig efter det här! jag vill nog aldrig mer veta av dig.

Jävlar va några ord kan såra. Jag kanske är töntig, men det är ingenting man vill höra från sin vän. Det känns som att detta kommer vara någonting som gnager i huvudet ett bra tag framöver!

Måste bara skriva ett sista inlägg innan jag somnar!

Jag är så otroligt glad att jag har min pilskiplutt! Det är sjukt hur mycket du betyder för mig,
jag skulle aldig klara det här utan dig. I bland känns det som att du känner mig bättre än vad
jag själv göra, vem vet det kanske är precis så det är. Jag kan prata med dig om allt och jag
är verkligen tacksam att du står ut med att lyssna på all skit som kommer ur min mun. Jag litar
på dig till 110% och det känns tryggt att veta att du alltid finns där för mig!
Jag älskar dig bästa vän! ♥

Jag försökte söka stöd hos dig efterson du är den personen jag litar mest på i den här vrickade värld, men det passade sig inte just nu, nu när jag skulle behöva ditt stöd som mest! Jag trodde du skulle finnas där när jag behöver dig, men det visade sig att jag hade fel. Nu har jag bara mig själv, eller har jag ens det? Jag har svikit mig själv så enormt mycket i natt! FAN!

Jag är rädd
 

Försöker påminna mig själv om vad jag älskar med livet,
för det är så lätt att tappa bort sig i det svarta.