Jag skulle kunna ligga vaken hela natten bara för att få lyssna på dina andetag och se hur du,
likt ett barn, sover så fint. Så oskyldig och sårbar. Så omedveten. Omedveten om hur vacker
du är! Dina fingrar längs min ryggrad skulle kunna rädda mig flera gånger om just nu.

The silence isn't so bad
til i look at my hands and feel sad
cause the spaces between my fingers
are right where yours fit perfectly.

our scars remind us that the past is real,
but sometimes we lose our balance and we're back in the past..

och kvar bland alla dessa lakan finns inte ens avtrycken kvar.
spåren av din värme, av din lukt, spåren av min saknad, spåren av dig.
Allt är borta.

Jag är inte kär i dig, jag är bara kär i kärleken & bilden av dig!

Precis skrivit klart ett arbete om likheter & skillnade med nutiden och stenåldern.. och jag tycker alla ska läsa igenom texten här under, som är ett utdrag från mitt arbete, och fundera över vart världen egentligen är på väg!

I dagens samhälle är kraven på våra kroppar inte alls höga, från att varit vår viktigaste tillgång till att i dag "bara" vara nått vi lever i. Hade vi tex inte bra fysik på stenåldern blev det svårare för oss att få tag på mat, vilket i dag inte är det minsta svårt även om vi är bosatta i soffan med en chipspåse i knäet och en ölmage som hänger över byxlinningen, för nu är det bara att ta bilen till affären och allt är serverat, det har till och med gått så långt att vi kan köpa färdiglagad mat. Brist på mat är inget vi lider av i dag då vi är bortskämda och behöver tyvärr inte anstränga oss det minsta för att bli mätta, för det finns mat i överflöd. Det är inte konstigt att fler och fler blir överviktiga då vi varken rör på oss så mycket vi borde eller äter rätt. Sådant som socker och alkohol har i dag blivit våra största bovar och intaget blir bara högre och högre.

Även stress är något vårat samhälle lider av, vilket nästan tillhör varenda persons vardag, för många har det gått så långt att vi prioriterar bort vår viktiga sömn. Vi ignorerar att vi är trötta och ersätter sömnen med en kopp kaffe och återhämtningen skjuts hela tiden på framtiden. 
 

Nu som då kretsar allt kring att jobba fram sitt verktyg och skaffa mat, dessvärre har verktyget bytt skepnad, från människans kropp & vapen till pengar. Vårt vapen är även vår tillgång, ju mer pengar vi har desto lyxigare lever vi. Vårt boende handlar inte längre om att ha tak över huvudet utan allt kretsar kring bekvämlighet, vi vill gärna ha nära till allt och slippa anstränga oss mer än nödvändigt. Vi har blivit för bekväma för vårt eget bästa!  Visst har vi det mycket bättre nu men vi utnyttjar det på fel sätt. Vad skulle hända om vi helt plötsligt fick lov att kämpa för vår mat och allt handlade om att överleva, skulle vi klara av det eller har vi tappat vår medfödda instinkt?

Kom gärna med synpunkter, vad tycker du?

idag vill jag inget hellre än att ha någon som ligger bakom mig med trygga armar och ett fint leende. sen vill jag att vi pratar om onödigheter och skrattar och kanske att jag berättar hur gott han luktar, för det gör han. och att jag tycker om att ligga där, för det gör jag. men egentligen, just nu, borde jag vara ensam, visa mig själv att jag kan vara utan den där famnen jag inte har. att jag kan ligga här själv, titta på tv och vara trött. och det är bra för mig, det vet jag. men jag hade velat.

Men planet det störtar nu
Och det gör inget, lilla du
För resan är slut för längesen

minns du mig när jag sa att allt var bra?
minns du mig när jag ringde varje dag?
minns du mig när jag log mot dig en stund?

Waking up I see that everything is ok
The first time in my life and now it's so great
Slowing down I look around and I am so amazed
I think about the little things that make life great
I wouldn't change a thing about it
This is the best feeling.

visste ni:
att jag vill - ha snöbollskrig, gå hand i hand genom en julpyntad stad, göra snöäglar och årets sista minut vill jag spendera med läpparna tätt emot ett par andra läppar, vintern du är välkommen nu!
att jag har - väldigt svårt att släppa in människor, sådär på djupet du vet.
att min senaste kyss - var falsk.
att jag lyssnar mycket på - låtar som går rakt in i hjärtat! och som får en att känna lite extra, även fast det oftast är lite extra smärta.
att jag funderar på - om jag va hög i går natt.
att jag pratar – allt för mycket med mig själv & med finaste E.
att jag inte gillar – när löften bryts och tillvaron rasar samman.
att min första riktiga kyss – inte va så bra som jag hade hoppats.
att jag avskyr -  när folk tror sig veta allt.
att kärlek är – en fantasi.
att jag gillar – att få ligga bredvid någon och känna dens andetag och kolla på lite i smyg när den sover, vissa människor är så vackra när de sover.
att jag alltid kommer att vara – en förlåtande människa.
att sist jag grät var – när jag sa farväl, föralltid. 
att när jag vaknar på morgonen – har jag alltid försovit mig.
att jag just nu tänker på - att jag aldrig vill att den här dagen ska ta slut.
att jag hoppas – på en bra dag i morgon.
att jag verkligen vill - leva livet fullt ut.

Alla murar har rasat, det enda försvar jag hade kvar har du så lätt slagit sönder,
så nu är det bara att traska över ruinerna och bosätta sig i mitt veka idiot-hjärta igen,
 på obestämd tid. Du är inte välkommen, men det är försent, för du har redan gjort dig
hemmastadd som om det vore din naturliga plats och du verkar inte ha en tanke på att
 försvinna än på ett tag.

Jag längtar till den dagen då dina ord inte når in till mig längre. Du vet, orden som känns
 enda in i själen och får bröstkorgen att sprängas för att det känns så jävla mycket.

Du lämnade mig hand i hand med funderingar,
du gör mig sömnlös med tankar som inte borde existera,
du slår ikull mig med frågor utan svar.

Du kommer alltid vara min alldelse egna polstjärna, den som lyser starkast av oss alla!
Och du vet, vi lever alltid under samma himmel, vi vandrar genom livet tillsammans men dock isär.

Du är en vän som jag har lärt mig att sakna och jag ska lära mig att leva trasig.

& på något konstigt sätt trivs jag lite i mitt kaos.

jag är:
- patetisk
- trasig
- svag
- grå

du är:
- vacker

Det värsta känslan i världen är att förlora den du älskar och sedan fortsätter älska honom med all kärlek du har att ge. När du går och lägger dig på kvällen är han allt du tänker på & du vaknar likadant. Men det är ännu värre när drömmarna om honom kommer, alla dessa nätter som du drömmer om att han är din.  Det är då du vaknar upp gråtandes, för du vet att tiden aldrig kommer komma tillbaka, och allt du vet är att det är ditt fel att han aldrig kommer bli din igen. Du insåg aldrig vad han betydde för dig försen han var borta. Du insåg aldrig med hur mycket kärlek han en gång höll dig så hårt , och nu finns ingenting kvar. Du fortsätter fråga dig sjäv: varför gör kärleken så ont, när det är tänkt att vara någonting så fint?

Du fortsätter intala dig själv att det kan alltid vara värre. Medans dina vänner forsätter tala om för dig att försöka hårdare & du lovar dem att du ska försöka. Var eviga morgon och var eviga kväll påminner du dig själv om att du måste försöka lite till, det är allt som krävs. Och du försöker verkligen, du gör ditt bästa, vissa dagar är du lycklig, vissa dagar inte. Men du har lärt dig att hantera det, även de dagar då allt går åt helvete, du fortsätter alltid att övertyga dig själv att du klarar av det & det kommer bli en bra dag i morgon.

Men när dessa gråa dagar fortsätter komma allt oftare och hoppet känns som bortblåst, det är då vill du intalar dig själv att du kommer glömma honom. Du försöker säga till dig själv att han inte är bra för dig, han kommer ändå såra dig i slutänden, och den smärtan kommer inte vara i närheten av någonting du känt tidigare. Så för allt i världen försöker du, det gör du verkligen! Men du kan inte komma över honom. Om du bara kunde glömma hans leende, hans varma famn, hur han brukade kolla på dig så hade du kunnat hantera din värld, men du kan inte gömma dig för dessa saker eftersom det alltid finns där och oavsett hur mycket du än försöker, kommer de alltid att finnas där. Även de stunder du har lyckats övertyga dig själv att du har gått vidare och att dessa saker inte längre utlöser minnen lika lätt som förut, kommer det alltid att finnas där. Kanske till och med tydligare än tidigare, för minnena är allt du har kvar. För du vet, du kan aldrig glömma någon du har älskat, även om du kanske vill det, men det går inte. Kärlek går aldrig att glömma oavsett hur hårt vi än försöker och hur mycket vi än tror att det ska lindra smärtan. Det kommer alltid att finnas där. För alltid.

 det känns ungefär som att jag har dödat min bästa vän..

Känner att jag måste skriva av mig allt som finns i huvudet, men direkt jag låter mina fingrar
vandra över tangenterna blir det bara felfelfel! Och helt plötsligt känner jag mig bara tom,
ja du vet ihålig och vilsen.

Det som nyss kändes så rätt känns nu mer fel än någonsin. Det beslutet jag har fruktat för
i över en vecka nu, känns mer skrämmande än tidigare och det finns ingen som kan rädda
mig och blåsa bort det onda. 

Det är dags för mig att någon gång få känna mig tillräcklig, känna att jag duger precis som jag är.
Det är allt jag begär..

Jag vill gå ur det här mer rakryggad än någonsin och lova mig själv att aldirg mer vända om.
Men jag är rädd att jag inte kan lita på mig själv till 100%, tyvärr. men jag ska försöka mer än
vad jag någonsin har gjort förut, jag ska låtsas tro på mig själv så mycket att jag till slut lurar mig
själv och även ni andra som aldrig har trott på mig! Jag kommer klara det!

Och jag hatar hur jag tittar på dig.
Som om jag aldrig vill släppa dig.
Hur kan jag ha missat att jag bara håller fast vid luft?

Det är in på småtimmarna som tankarna kommer ifatt en,
dystra tankar som verkar försöka äta upp en inifrån.

Just nu är jag rädd som ett litet barn och skakar som ett asplöv,
för jag ska äntligen ta det där steget som jag behöver allt mitt
mod till, för att klara av. Det är dags för ett avslut på det här,
även fast det är svårt. jag har aldirg varit så här rädd förut!

När man blir skadad söker man sig till det som ska vara ens trygghet.
När tryggheten i stället förvandlas till det som skadar en, det är då
man blir skadad för livet. 


 & jag vet inte om jag vill att han ska fånga upp mig eller bara låta mig falla.

farväl

För första gången i hela mitt liv hjälper det inte att skriva.
Det finns inga ord som räcker till. Jag påbörjar tusen sms till E,
jag skriver om allt, men sen när jag sitter där och har skrivit allt
så är jag inte längre kapabel att skicka det. Den här gången skulle
det inte hjälpa, jag skulle inte må bättre, jag skulle inte känna nån
 lättnad. Jag skulle bara sprida min sorg till han som inte förtjänar
 att krossas under den - så jag raderar allt. Provar att prata med mig själv,
 men det känns konstigt, så jag slutar i samma ögonblick som jag börjar. 

& ännu en gång har jag lovat mig själv att aldrig tömma mina handleder på
blod i ett badkar igen & än så länge är jag duktig på att hålla mitt löfte.

"det lyser om dig när du ser på honom!
du vet, det jag säger med mitt kroppsspråk säger du med ögonen,
det är bara att kolla på dig & man vet vad du vill!" - en fin vän.

Jag är inte en av dem som orkar bära på allting som går sönder.
Jag är en av dem som slåss tills de faller isär. Förstår du inte det?
Jag orkar inte göra världen vacker längre.

har du en gång gått sönder kommer du göra det igen, och igen och igen.
så stäng in dig och låt ingen komma nära, låt ingen krossa dig.
Och förmodligen kommer du aldrig bli hel igen, på riktigt.




Jag har en känsla av att det kommer vara du som räddar mig den här vintern
när demonerna vägra lämna mig ifred & tankarna blir för svåra att springa ifrån.

& allt som är roligt och fint i livet måste sluta leka kurragömma med mig nu.